Dansk Svensk Gårdshund – en svensk lantras

Rasens historia 

Den dansk/svenska gårdshunden har sedan lång tid tillbaka funnits på gårdarna i framförallt södra Sverige och Danmark men den har även varit spridd i andra Östersjöländer. Exakt hur gammal rasen är är oklart, vissa menar att den stammar ända från vikingatiden, medan andra talar om några hundratal år. Helt klart är att rasen kan räknas till Sveriges ( och Danmarks ) riktigt gamla hundraser. Det nuvarande namnet tilldelades rasen då den godkändes av Svenska kennelklubben (SKK) och Dansk kennelklubb år 1987. Dessförinnan benämndes den skånsk terrier eller skåneterrier och ännu längre tillbaka gick den under benämningar som råttehund, skrabba och musahund. De många avbildningar av gårdshundar på målningar och fotografier från 1800-talet och tidigt 1900-tal vittnar om rasens popularitet under denna period. Men redan på vissa målningar från 1400-talet förekommer hundar som liknar dagens dansk/svenska gårdshundar. 

Den dansk/svenska gårdshunden har använts till en rad olika sysslor där den främsta har varit som råttbekämpare, den är mycket effektiv i sin jakt på smågnagare och än i dag tjänstgör många gårdshundar som råttjägare på gårdar. Rasen har sedan gammalt även använts som väktare, vallhund, till sällskap och som jakt och grythund. Den har varit en naturlig del av ”interiören” på en sydsvensk bondgård. Den fyllde säkert redan längre tillbaka en viktig funktion som sällskapshund. Där om vittnar de många gamla målningar och foton som visar gårdshundar i lek och som sällskap till framförallt barn. 

Den dansk/svenska gårdshundens kynologiska ursprung är oklart. Troligen har den dock sitt huvudsakliga ursprung dels i pincherraserna och dels i de brittiska vita jaktterriers från vilka även Jack Russellterriern och Foxterriern stammar. Gårdshunden placerades då den godkändes av SKK i grupp 2 ( Raser av Pincher-och Schnauzertyp,Molosser samt Sennenhundar). Motiveringen till detta var främst rasens förmodade nära släktskap med pincherraserna.

Rasen i dag

Rasen är pigg, alert, vänlig och lättlärd.

Rasens karaktär att vara hemma runt gården, omsätts även i modernt boende, normalt stannar hunden hemma runt villan och familjen. Den är utpräglat trogen sina närmaste och avgudar sin familj. Den älskar att hela tiden ”vara med”. På promenaden, i motionsslingan eller på skid-utflykten. Rasen trivs inte i ensamhet, faktum är att den ogillar ensamhet mer är de flesta raser. Högst 3-4 timmar per dygn bör den lämnas för sig själv. Den dansk/svenska gårdshunden går ofta väl ihop med eventuella övriga djur i familjen och känner sig tex hemma i stallet. Den följer gärna med häst och ryttare, även på långa turer. Rasen har ett bra balanssinne som gör att den även fungerar bra som ”besättningsman” på segel eller motorbåten. 

Rasen är pigg, alert, vänlig och lättlärd, idag används den dansk/svenska gårdshunden främst som sällskapshund, men ett icke försumbart antal tjänstgör fortfarande som rått och smågnagar jägare. Allt fler upptäcker också att rasen lämpar sig utmärkt för aktiviteter som agility, spår, sök, lydnad, rapport, flyball och freestyle. Gårdshunden tycker om att arbeta både fysiskt och mentalt och den kräver ett inte ringa mått av aktivering. Trots att rasen är liten i formatet och ser ”söt” ut är det alltså en ganska ”krävande” hund, som inte alltid är direkt lämplig som förstagångshund.

Mellan ”arbetspassen” är den dansk/svenska gårdshunden en riktig kelgris som gärna kryper upp i knäet och ligger nära intill i soffan. Den tycker vanligen om värme och ligger ofta och kopplar av i solen. Den älskar också att krypa ner under täcket och fungerar gärna som Din ”fotvärmare” hela natten igenom. Man bör alltså tycka om att ha kroppskontakt med sin hund för att komma väl överens med en gårdshund. 

Den dansk/svenska gårdshunden är en utpräglad väktare som omedelbart slår larm om främlingar kommer in på hem området. Den bildar snabbt revir varför den ofta larmar också när utomstående närmar sig tex. pick-nick platsen, träningsplanen eller liknande. I övrigt är det dock inte en ”skällig” ras, utan tvärt om relativt tyst. Rasen fungerar väl med andra hundar av olika raser och umgås särskilt väl med sina rasgelikar.